Ridning och hästar är något jag aldrig tröttnar på. Men med åren har jag gått från att vara väldigt prestationsinriktad till att bli mer intresserad av vägen till tävling. Arbetet med att bygga ett förtroende mellan mig och hästen gör idag att tiden mellan tävlingar är minst lika rolig. För tävlar aktivt gör jag fortfarande. Jag har även egna hästar och driver avel i liten skala där jag avlar på mina före detta tävlingshästar för att ta fram nya talanger. Och så har min dotter ett busigt litet russ.

En annan aspekt som lockar mig med ridsporten är vad den betyder för kvinnor, både unga och äldre. Jag ärvde hästintresset från min mamma och pappa, och idag är jag stolt och glad över att se min dotter gå i samma fotspår. Det är fostrande att vara med hästar. Man kan inte vara chef över något som väger 600 kg, man måste vara en ledare – rak, tydlig, lyhörd och kunna locka fram det bästa ur individen. Därför är det föga förvånande att det enligt färska universitetsstudier är procentuellt sett många ”hästtjejer” som når chefspositioner i yrkeslivet . Jag gillar också att hästintresset blir ett familjeföretag där alla blir involverade. En ryttare behöver ju ett helt team, och i början är det ofta mamma och pappa.

Till grund för allt ligger dock som sagt min kärlek till hästar och ridning. Men jag insåg ganska snart att jag inte ville ha det som ett heltidsjobb. För mig är hästarna och förblir ett andningshål, som har gjort att jag har orkat köra så hårt i yrkeslivet och jag är oerhört glad över att, i Camelina of Sweden, kunna kombinera min karriär med min stora passion.